tanken slog mig, det är rätt så exakt 1,5 år sen idag jag och toffe börja dejta. Vår saga som började med ett "hello handsome ;)" på facebook efter att ha spanat på honom på jobbet några månader. Dels på minimarket och dels på tårtbiten. Töntigaste ta-kontakt-meddelandet, jag vet, och tro mig, jag får fortfarande höra det och bli "mobbad" för det.
han svarade inte på flera flera timmar, och jag kommer ihåg va jobbigt jag tyckte det var, och hur dum jag kände mig. ni vet den där känslan om man skickat ett mess och direkt när man skickat det kommer på hur otroligt ocool man lät.
nå det blev ju bra iaf :)
vi började höras oftare, men efter en alldeles för full kväll på arken trodde jag helt klart att jag hade sabbat allt, jag har ibland en tendens att säga lite för ärliga saker när det är alkohol inblandat och vågade inte riktigt höra av mig igen. Så ältade och överanalyserade i 3 dagar. Sen hörde han av sig (och i efterhand ha jag fått höra att det är nåt han aldrig gjort förut) Och efter det börja det, vi träffades oftare och oftare tills vi sågs nästan alla kvällar och efter 3 veckors dejtande bestämde vi oss för att sätta definition på vad vi höll på med och officiellt bli ett par.
och nu 18 månader efter att vi hördes första gången lever vi ihop, har en liten kisse tillsammans och delar vardagen. Det har varit lite Rocky road, vi har bråkat, men nu är vi här, starkare än nånsin, i ett stabilt förhållande och jag lovar jag har aldrig varit så här kär, jag har aldrig nånsin älskat någon så mycket som jag älskar min Toffe. Helt galet. Han är den finaste, snällaste och mest fantastiska människa jag känner, han hjälper och stöttar och verkligen finns där för mig när jag behöver honom. Min bästa vän och mitt livs kärlek. Han gör mig stark och hjälpt mig bli den bästa versionen av mig själv. Underbara, älskade, finaste Toffe.
jag är helt 110% säker på att jag har hittat min soulmate, mannen i mitt liv, han jag vill spendera resten av mitt liv med, uppleva allt med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar